mirafiol.blogg.se

Mycket bilder och sorgliga tankar

Kategori: Allmänt

Jag jobbade på en ascool independent utställning i söndags. Det var väldigt häftigt. Annars jobbar jag mycket utomhus vid Fondation Louie Vuitton. Det är också ballt. Pratar franska kan jag nog också göra ibland, huvudvärk har jag mycket av.
Känner mig fortfarande ganska malplacerad över allt. Jag tror att jag borde ringa psyk och skälla ut dom totalt. Eller bara ta tag i en kurator på UMO men fyller ju 23 snart.
Andra vänner mår inte heller så bra och jag undrar om det kanske mer är tiden som vi lever i. Att det faktiskt är någonting i luften. Förändring. 2016 var ett slut på något gammalt, 2017 är början på något nytt. Förvandling, omställning omskapar. Processer bildas i luften och jag skulle helst av allt vilja ligga ner. Ensam. Utan någon kontakt med någon. Skriva har jag inte heller gjort på ungefär en hel vecka. Det skrämmer mig att jag låter min trötthet påverka mitt skapande.
Men det är ju kul med alkohol och jag är väl en typisk arbetare som vill gå hem och ta en öl efter jobbet. Precis som jag sett många föräldrar göra.
Är inte mer speciell än någon annan person och det känns både betryggande och oroväckande. Jag vill, jag vill men jag är SÅ. OTROLIGT. TRÖTT. Kanske är det så att det inte spelar någon roll hur många timmar jag sover när min själ är den som är utmattad. Att skriva med mamma om döda familjemedlemmar, hur det snart gått ett år sedan. Att denna tid förra året var helt fruktansvärd. Men söta hon åker till Indien för att åka på livsförändrande resa och jag är så stolt över att ha en sån ball morsa.
Pratar i telefon gör jag en del, gråter gör jag också. Vill inte ha krav, vill inte ha begäran. Vill bara få leva det liv jag vill!! Och alla chanser har jag, världen ligger "framför mina fötter" såsom man brukar säga. Men kanske inte just precis nu. Nu är jag trött, men snart kommer det förändras och jag tänker vila fram tills dess. Så att jag kan ha orken och modet då. Då, när tiden är inne! Väntar med spänning!!




På konstutställningen fick man röka i en korridor med öppna fönster




Spindelkonst




Jag och Elin köpte rosor!!! Blev så lycklig!!!




Postkonst... hehhe




Döskallekonst




Jag och Elin var på IKEA hahahaa åååå




Jag bland konstig konst

 
Ängel med sprayburkar-konst

Varför måste jag

Kategori: Allmänt

Hur ska jag ta mig till i denna vääääääääääärld?
Jag vill åka heeeeeeem
Jag vill inte plågas meeeeeeer
Jag vill ta chansen, prova på, vara med den personen jag är kär i. Folk kan inte ställa dumma påståenden till mig som "men tror du att han är din soulmate?" eller "skulle du DÖ om du inte fick vara med honom?". Nej jag skulle inte DÖ om jag inte fick vara med honom, jag skulle bli hjärtekrossad och jätteledsen men sedan skulle jag fortsätta LEVA. Jag skulle inte dö för någon inte ens för min mamma, för jag vet att hennes vilja till mitt liv är högre än hennes vilja till sitt.
Jag skulle inte dö jag skulle bara bli ledsen. Ännu mera än vad jag redan är.

Jag funderade på vad jag skulle svara när folk frågar mig vad jag gjort i Paris. Det enda jag skulle kunna svara är "Jag skrev, jag jobbade, jag sov. Jag drack vin och åt croissanter. Drack jävligt många espressos och försökte prata franska."
Inget mer, - det galnaste du gjorde - finns inte. Jag skulle absolut gå ut mer om jag bara fick chansen, men nu jobbar jag sådana långa pass och mycket på helger. Jag är som inte ledsen för det heller. När jag tänker efter hur det var när jag befann mig i Nice var det ungefär precis lika dant. Jag gick till skolan, jag gick hem, jag satt och skrev och drack espresso. Jag vandrade lite mera kanske, för att staden är otroligt mycket mindre än Paris. Samt att varje fredag gick jag ut och festade, för att jag kunde!! Men annars var det samma. Samma introverta känslor, samma fundersamma tankar. Samma gamla samma. För mig gör det inte så mycket, jag trivs ju med det och jag trivs med att vara med mig själv. Därimot vet jag inte om jag trivs med att andra folk ser mig utifrån och tänker hur tråkig jag är. Eller kanske hur lat, rädd eller bara deppig jag verkar. Som att vars är den hära äventyrliga personen jag såg där i 1 veckas tid, för att sedan ska hon ändra skepnad och bara vilja sova. Jag kanske också bryr mig för mycket av vad andra tänker.

Men varför ska jag ha en press på mig själv av att alltid GÖRA saker hela tiden. När jag vet innerst inne att jag inte ORKAR. Jag orkar inte gå på museeum varenda dag, jag orkar inte vandra runt i timmar varenda dag. Jag orkar inte interagera med nya människor varje dag, jag orkar inte bråka med folk som inte chillar med sin franska. Jag orkar inte jag orkar inte, jag blir bara så jävla stressad av att inte få göra det jag VERKLIGEN VILL. Just nu vill jag bara radera allting som jag någongång känt och tänkt och åka till Kanada och bilda mig ett nytt liv. För satan i helvette hur det skulle vara om jag egentligen tog tag i alla dom känslorna och sakerna som jag hela tiden springer ifrån. Nej fy farao, lägg dig i graven och stäng luckan om dig.
På flykt, eller bara hela tiden på väg. Mot någonting nytt, mot någonting annat. Nu är jag trött på människor, nu är jag trött på mig själv. Låt mig vara ifred. Jag gör som jag vill.
 

 



Jag känner mig bara i defekt. Jag är defekt. Jag är felplacerad vars jag än vänder mig och jag kan inte få ur min kropp av att känna mig felaktig, ofullkomlig, deformerad, ofullständig, felaktig. Jag vill bara vila. Det är det enda jag vill göra. Jag vill bara vila. Gråta och vila.
Det har hänt alldeles för mycket på ett år för att jag ska hinna med. Jag håller på att gå sönder.
 

Hur spännande kan världen bli?

Kategori: Allmänt

Mitt liv är bra, jag ska vara nöjd. Jag ska vara stolt. Bara ta sitt pick och pack i frustration, galen sinnesstämning och impulser och bara dra iväg. Kunna fixa allting, fixa mig ett liv med boende och jobb. Jag jobbar fan på mitt tredje språk är inte det helt galet coolt!? Jag borde vara glad men jag tror jag håller på att seriöst gå under medans jag lever här i sköna Paris.
Jag bara längtar och längtar och längtar. Skriver och skriver och skriver. Jobbar och lever väl precis som jag hade förväntat mig, förutom den förbannade längtan jag har i kroppen. Självfallet går det upp och ner. Ibland längtar jag inte alls sådär kraftigt, när måendet skiftar till helt plötsligt.
Jag jobbar mycket, och inte alls sådär mycket roligt som jag gillar det. Långa, slitsamma 12h + pass för att sedan få vara ledig någon dag. Nej här i Paris jobbar jag 8,6 eller 4 timmars pass och varje dag.

Ja, sköna liv. Nu är det sökningstider också och jag försöker skriva ett bra och intressant personligt brev om mitt skrivande. "Ja asso gillar att skriva om sex för liksom det är skönt typ endorfiner o sånt ba" - känns det som att jag skriver, blandat med "o sen gillar ja Sartre också han har feta texter om existensen o sånt". Fuuuck. Jag är även sjuk vilket är otroligt tråkigt. Jag har legat och googlat bilder på Norrland hela dagen och planerat in sommarroadtrip uppåt. Jag vill verkligen göra det? Saknar friska vindar, klart vatten och tyst skog. Gillar varken kloakvattnet eller luften här i France.
Har även gått upp i vikt då min roomie jobbar på Boulangerie och får med sig bröd och bakelser varannan dag typ. Ack min kropp. Ska bli riktig vegan snart, men det säger jag ju till mig själv varje söndag; "på måndag blir jag vegan!". Men nu satan ska jag bli det påriktigt. Kan inte gå omkring såhär liksom. Men först och främst gör jag ju det för min stackars mage.

Det går skitdåligt att sluta röka, men whatever. Är skitkåt, men whatever. Är olycklig samtidigt lycklig, men whatever. Är skitkär och gör verkligen allt jag kan för att hålla mig på banan. Stanna kvar i Parran. Åtminstone tills slutet på april.
 
 


Elin och jag kastade ut den gamla soffan. Jag skrek "PIVOT" för att every situation in life can be related to Friends.




Var på svart-klubb i lördas också, där man rökte innomhus såklart.




Soffjäveln ute på gatan.


 
Nä Pas de Panique alltså, jag fortsätter tills slutet. MEN DU ÄR JU DÄR!

I morgon är jag ledig igen. Då ska jag också bara ligga ner i min säng och inte göra någonting. Sova. Vila. Se på en film. Ladda energin på eget vis, ska bevisa för mig själv att jag inte behöver mamma för att kunna ladda. Är faktiskt en egen, vuxen person nu. Funderar dock på att tatuera in en tatuering för min moder. Ja, varför inte liksom.