mirafiol.blogg.se

Why do you get all the love in the world x19 . Repeat until end

Kategori: Allmänt

Kära blogg, ibland får jag till mig rädslan av att jag är infertil. För jag har haft sådan otrolig tur i mina dagar att jag aldrig blivit på smällen. Dock skriker min 22åriga kropp efter unge men hjärnan skriker NEJ! LEVA! FÖRST!
Jag skriver, skriker och maler på i dimmig ångest och flyger fram och tillbaka mellan att vilja och vilja inte. Alltså inte bebis, utan andra ting. Såsom en rendez-vous och vilja jobba med min sjukt konstiga chef som alltid säger "ahh AnnaMaria tu faire un amour??" och retar mig för att franska män ler mot mig. "Ahha AnnaMaria, regarde ca fils, t'il-a vu! Ahh faire un amour peut-être?" HALLÅ VA. Han berättade också häromdagen att jag -mer än gärna- får komma och bo hos honom om jag inte har någonstans att bo. Ehhmm. Ja, visst, dude.
Samtidigt som jag förstår mer och mer sammanhang i franska språket, känns det som att min franska bara blir sämre av att vara här? Fattar inte? Borde vara tvärtom?

Jag åker till Sverige på onsdag. Jag ska jobba klart min novell, skriva på manuet och gå på en riktigt fin dejt med fördrink, middag och "kaffe hemma hos mig?". Är skitnervös, skiträdd och pendlar mellan att vilja ha honom till 100%, till att vilja banga direkt här och nu.
Well o well. Fredagskväll i Parran. Jag sitter i min tillfälliga lägenhet och dricker cava för 3 euro som faktiskt är god. LGBTQ-klubb ikväll såklart med Emil, såklart. Livet i Paris ger mig mer och mer och jag känner mig hundra gånger mer hemma här än i Nice. Frankrike, vad kommer hända med mig? Drömmarna förstör och förgyller mig så jag spricker och jag kan till och med tröttna på mitt eget jävla tjat. Att vilja ha en känsla är inte längre nödvändigt utan snarare tvärtom. Lugna dina känslor nu, lugna ditt sinne och lugna ner hela dig. Ibland undrar jag hur jag ser ut utifrån och funderar på om det syns. Om mitt innersta jaget syns utifrån? För en 'curly-haired' har jag ju alltid varit men varför då finns det inga curly-haired som går min väg?
Minns att jag bad universum om en blond kille när jag gjorde slut med W för två år sedan. Blev kär i en blond, fick inte honom. Minns att jag fick en vision om vem den nästa kommer bli när en Schaman läste mig i Peru. Den killen var mörkbrunhårig. Minns att jag sedan inte blir involverad med andra människor för att jag tycker det är alldeles för jobbigt. Jobbigt att visa mig själv, jobbigt att bry sig om någon annan. Jobbigt att behöva VARA OROLIG, VARA AVUNDSJUK, VARA LÄTTKRÄNKT, BRÅKA. Eller det bästa - behöva ANPASSA SIG TILL NÅGON ANNAN.
Nej, jag lever livet själv här i min egen bubbla och kan endast drömma om att våga släppa in någon. För hur som haver är det inget fel på de jag dejtat, det är fel på mig.


Köpte en kappa för 40 euro och kände mig snygg och rökte förbjudna cigaretter - igen.


 
Jag och min käraste syster Frida.


 
Bara en väg till Versaille.


Lyssnar på Trent igen och inser hur bra han är??? 




Tous la même

Kategori: Allmänt

Första dagen på nya franska jobbet. Wow! Och plötsligt återupplivades känslan av att få jobba och hur jävla kul det är att springa hit och dit, inte hinna äta, röka snabba cigg i hemlighet och förutom det - prata franska! Blev dock skrattad åt ett flertal gånger för att jag uttalade saker fel, sa "le" istället för "la" osv.
Jag har ett litet "kapitel" kvar på min erotiska novell och jag har insett att jag inte kan avsluta den förens jag åker och hälsar på i Sverige i början på februari. Mycket kan hända och jag är otroligt spänd över att se hur novellen kommer sluta, jag lever ju varje del i den. Jag har även tänkt att jag ska försöka hitta en svensk-fransk översättare här och hoppas på att få släppa den här i Frankrike också. Plus d'excitement!!

Annars så är min varddag både otroligt lyckosam men även väldigt smärtfull och jag skiftas mellan att vilja vara här och vilja åka tillbaka till Sverige igen. Ja, kan ni tänka er? Jag har alltid varit en person som alltid valt mig själv och min egen lycka före allting annat, eller åtminstone sedan jag växt upp. Men nu så tvivlar jag på allt jag vet och jag är osäker på om det verkligen är påriktigt det jag, eller vi, upplever. Eller om det är bara känslan av att vara med någon som väger tyngst? Jag vet inte. Mitt försvar står högt i skyn men jag känner ännu att en mjuk, öm punkt inom mig vill släppas fram. Som vill leva igen istället för att alltid trycka bort alla. Jag kanske behövde bli hjärtekrossad för att bryta väggen mellan hjärnan och hjärtat. Kära gud expliquez-moi s'il tu plaît parce que je sais pas.
"Underbara franska, underbara Frankrike" tänker jag och skuttar fram på gatan igen, sätter mig drygt på tunnelbanesätet och låtsas som att jag kan denna stad utan och in. Sedan, plötsligt vill jag inget annat än att vandra med svarta kängor i snödrivor i kära, kära Svea. Ta fyran runt city och byta till tvåan för att komma till Ersta.
Nä, vad ska man välja? Får man "förlora"? Men varför skulle det vara så fel? Och varför behöver det enda utesluta det andra? Kära dagbok, förklara för mig.

 
Försökte fråga pappa om råd, blev inte nöjd över hans svar.


 
Ikväll ser jag ut såhär, lite ledsen och trött men ca vaa.


Love is natural and real but not for me never ever

Kategori: Allmänt

Ja, varför är man som man är? Jag tittar på klockan, 12:34 och tänker att ja! Kanske det är ett sign! Springer omkring och känner mig som Ted Mosby och tänker att "ja, HAN kanske är THE ONE" men sedan så visar det alltid sig att det inte är så. Jag undrar om "pappan" finns i Paris eller om han sitter hemma i Sverige och skriver till mig att han saknar mig, jag svarar med ett långt fyllesms att HAN FÅR FAN SLUTA SKRIVA TILL MIG NU ANNARS BLIR JAG TOKIG för att såklart så kan jag inte hantera det faktumet att det faktiskt FINNS bra killar och att jag ÄR en rolig, empatisk, trevlig, smart person som KAN franska och ÄR VÄRD bra saker OCKSÅ. Precis som alla andra.

Nej jävlar vilken smörja. Igår var vi gay-klubb och jag kysste en tjej, pratade franska med folk och dansade vilt bland pojkar som grovhånglade. Skrev till den där killen hemma i Sverige. Idag lyssnar jag på Sias Lady Croissant, tycker synd om mig själv och ska på jobbintervju. Glömt bort hur smutsigt vattnet är här i sköna, romantiska Frankrike. Ja, romantiskt är det allt men för vem? Inte för mig iallafall. Somnade med "I know it's over" på repeat och tänkte att ja fan den låten handlar PRECIS om mitt liv, som vilken annan ungdom i hela världen har tänkt tusen gånger. Trycker tillbaka alla känslor jag har ner djupt in i mitt blockerade hjärta.

Vaknade upp kl 8 i morse och grät en tår åt att min insomnia fortfarande exsisterar, grät en tår åt mitt patetiska jävla äventyrsliv. Frans betalade taxi hem till Montparnasse i natt och jag satt och babblade på till taxichauffören om hur fint Paris är, om hur mycket jag älskar Frankrike och hur mycket jag trivs av att vara här. Men nu, känner jag en känsla jag inte vill känna. Att jag hellre skulle vilja befinna mig i Sverige med någon dude, som jag dejtat i en VECKA. 1 ynka vecka av mitt liv och jag funderar på att boka biljett hem, funderar på att kasta alla mina drömmar ner i helvettesgapet. Nä fan hellre ensam, olycklig och hjärtekrossad än att ge upp sitt liv åt någon dude. Fan jag är så jävla lik min mor och far så det är läskigt. Det sitter i generna liksom, så jävla djupt, inborrat i DNAt. Jag vill ju bara inte bli en såndär som stannar kvar i Sollefteå och får ungar med högstadiecrushen. Kommer ju aldrig hända jag bor ju i Paris nu hallå chilla mira, chilla mira.
 
 


Var på Louvren igår efter arbetsintervjun.




Gulligt och fint med änglar som kysser varandra.
 
 
 
Gänget på fiket.

Idag vill jag dricka coca cola och starbuckskaffe. Skriva ett manus om sex drugs and rock n roll som att jag inte redan lever i största klychan i världshistorien. Vad som än är, vad som än händer så skulle jag trots allt aldrig byta ut mig själv mot någon annan. Någon annan med mindre känslosvingar. Glöm inte det barn, älska er själva mest först sedan kommer er mamma.