mirafiol.blogg.se

Japp då var man här igen.

I käraste av länder, käraste av språk och käraste av energi. Lilla, lilla France i mitt ömma, förvirrade hjärta. Jag känner så mycket för dig, jag känner så mycket längtan och tillfredställelse av att vara här. Längtan tills att få börja leva, once again. Hur jag än försöker och drar i mig själv att jag ska se alla världens hörn så är nog detta ett av de bästa besluten jag tagit. För huruvuda jag kanske lämnar min arma moder i händerna på ensamheten, en kille jag dejtade eller bara mina underbara vänner, så känns det här så rätt. Jag måste få vara här.
Jag är tillbaka till café américane, demaquillante pour les yeux, " je suis suédoise", undra vilket håll jag ska sätta apostrofen och rue de la bleubleu bleeubleuuu.

 

Lyssnar på Eivor precis som jag gjorde sista veckorna i Nice. Shit pommes alltså jag förstår inte detta liv, så extrema höjder, så extrema bottnar och sådana extrema känslovågor av ALLT man kan tänka sig. Jag fullständigt bönar för vad som erbjuds. Jag bugar mig djupt inför drottning Marianne och jag skrattar pirrigt, nyfiket och pekar med hela kroppen när jag ser Eiffeltornet igen. Ler med hela ansiktet när jag kliver av flygplanet och Frans hojtar irreterat "Vafan skrattar du åt fucktard?". Nej, jag skrattar åt ingenting, åt allt, åt flykten, ÅT DET HÄR!!! Min halvmaniska fylleperiod har nästan helt avtagit och jag börjar känna återställningen tillkomma.