mirafiol.blogg.se

Absolute Dance och Sherlock

Kategori: Allmänt

Jag tror någonting stort håller på att hända!
Vad?
Jag kan endast tänka mig, att vare sig det är något bra eller dåligt så kommer det giva mig någonting nytt. Någonting mer. 
Alla våra växter dör och min skrivarglöd är försvunnen. Mensen finns inte och munsår återkommer. Vad är det nu som händer? Jobbigt att inte få pussa, jobbigt att se ful ut. Annars skulle jag ju kunna tycka att allting är ofantligt bra, även fast det inte känns som så innuti. Utifrån däremot: WOW!!! What a glorious time to BE ALIVE!!!!

Härom dagen var jag tvungen att dra mig till Vårdcentralen för att lämna sex stora rör blod. Läkarna vill ha diverse tester på mig och jag var nervös som vanligt. Inte för att nålen är stor och det sticks och gör ont, utan för att känslan av att bli alldeles urholkad och yr. Snurring och hungrig på samma gång. Lilla syrran var go och klappade snällt min genomsvettiga hand.
"Såja, såja," tröstade hon, "du blev visst lite svettig hehe" sa hon efteråt och gav mig papper. Drypande handsvett förfläckar både kläder och människor. Stackars syrra. Hon tog mig däremot in till personalrummet och gav mig en stor kopp kaffe och sa att jag fick sitta o sippa på kaffet i väntrummet hur länge jag ville. Man blir ju bara alldeles skör i hjärtat av sådana personer.

Sedan så kryssar jag till Riga på söndag och sedan uppåt till norr. Iallfall om det blir som planerat. Min schaman sa att jag självfallet skulle åka till Urkult i år igen. "Du gillar ju det, AnnaMaria" sa hon och la huvudet på sne. Ja FAN vad jag gillar det. Satan i helvettes jäkla KUK vad jag gillar det!! Den enda haken är väl om han skulle gilla det, och om inte, hur blir det då? Och om han inte följer med, hur blir det då då? Eller om jag stannar kvar i Sthlm och är med på pride för första gången i mitt liv, typ? Nja, skogar, älvar och eldnätter faller nog mer in i min smak än eurotrance. Jag kan ju åka själv (som jag gjorde förra året) men det vore ju kul att ha en person med.
 
Fast visst kan det va nice med sån musik också, PING FRIDA B: 



Annars får jag mina lediga dagar att rulla hur fort som helst och allting är ändå ganska underbart. Jag mår bra, fastän det där... som är. Som alltid är och alltid kommer tillbaka vad jag än gör och alla skriker "acceptera dig själv, ha tillit till processen!!!" Ja men FAN vad det ska va SVÅRT ibland. Pusha mig själv att komma ihåg min karaktär som är jag. Min positiva skugga som följer mina steg. Ta fram den istället och låt den inte va skugga. Jaa.. men om jag tar bort min "extra bröstvårta" (friends) så kanske min förmåga också försvinner? Skämten satt i missbildningen.

Jovisst, vi har även börjat kolla på Sherlock!:














This is what they call "big city love".

Kategori: Allmänt

Nu är semestern slut. Hemma igen, en vecka åt honom, en vecka åt mig. Ja, riktiga utmaningar, åtminstone för mig. Svårt att visa upp sig, och acceptera den andras sidor. Ens egna sidor. Allt är väl en stor jävla process ändå så. Vi har upplevt en hel drös av saker, men att stanna på Max o äta pommes kl 23 efter att ha åkt bil i över tolv timmar, kändes otroligt underbart.

 
 


En dag på Mallis klättrade vi ner på en Paradisstrand och hängde på en sten i timmar.




Japp typ såhär.




Medans vi klättrade neråt stranden.




I Rättvik på en Hembygdsgård.




Tre jävligt sköna generationer.




Såklart denna skylt o mitt fina Amatörteatern i bakgrunden som jag spelade mycket på när jag var liten.




Vi var förbi Ådalsmonumentet när vi hängde vid Höga Kusten.




I Timrå vid Y:et, David jätteglad.




När vi befann oss i Höga Kusten så hittade jag massor av mina gamla saker. Tydligen skrev jag massa regler om min seng när jag var liten.




Piga i Rättvik.




Bästa med hela resan för mig var att åka till Dajkanvik, som att vara i en gammal barndomsdröm. Att få prata norrländska utan att folk påpekar uttalet. Framförallt: att få skämta om icke-norrlänningar såsom stockholmare och skåningar.




Slitna på flyget till Sverige.




Sist men inte minst såklart en liten härlig sommar-Mallis-hälsning med brösten fria, jag menar dom måste ju också solas.
 
 
Dukig pojkvän som stod ut så snällt när jag presenterar tusen olika, nästan lika, ansikten. Snäll och glad, inte jobbig. Jobbig flickvän som kan låta svartsjukan ta över och gå så långt att jag överväger att släppa och bli singel istället, bara för att känslan av att vara svartsjuk är så otrolig att jag inte klarar av att hantera den. Vill bara lägga mig platt o falla sönder istället för hantera. Så enkel är jag, karaktärslös, platt och förutsägbar. Men jag vet att allt är värt för så mycket jag får uppleva av att just leva. Som att bli lärd att snorkla fast det läskigaste i världen är havet. Eller att kanske få upplevelsen av att alla utvecklas och blir föräldrar och till och med jag kunde bli lite full och ömka efter en liten. Fast jag tusen gånger hellre är utan just nu.
Vi får se hur allting blir nu, nu när allting är tillbaka till det normala åtminstone en månad till. Jag tror att allt är normalt iallafall, väntar några dagar till.