mirafiol.blogg.se

La femme d'argent

Kategori: Allmänt

Efter ett slags onanikortslutning, trots min tillfredsställning, fastnade jag i duschen. Sittandes som vilken tonårsfilm som helst. Jag hade smink på mina kinder också. Jag kallade efter något, hörde alarmet ringa utanför badrumsdörren för att jag tänkte att jag skulle sova en timme. Även fast jag lovade killen att inte göra det. Fort, fort, fort! Vi har mycket saker att göra idag.
Jag somnade inte, onanerade istället. Skickade någon hint till killen, japp nu så! Få lite fart på denna dag! Fastnade i duschen istället, sittandes som vilken tonårsfilm som helst. Hörde hur larmet ringde och ringde, det som aldrig slutar förens jag klickar på stopp. Drar mig inte för att flyttas och funderar på hur det ens är möjligt för folk att inte se alla dessa färger och former som sprudlas kring oss. Atmosfären? Energier.
Killen frågade i förrgår hur länge jag kännt mig nere och jag kunde inte minnas en tid utan.
"Två år kanske" svarade jag kanske, bara för att svara något.
Men livet är vackert och jag ropade på Ängel Gabriel och han kom så snällt och gav mig styrka och kraft. Peace love harmony, lite alkohol på det så ska du se att det hjälper.
På tal om det så DÖR folk så jävla mycket och jag vill inte det! Och kommer och tänka på att såhär ser livet ut, och att jag verkligen vill göra det allra bästa av mitt levande. Jag kan göra allting som jag vill och det känns helt underbart att veta det.

När jag satt där i duschen kände jag mig så skamsen. För att vara bakfull, inte kunna ta tummen ur och göra allt som jag behöver göra. Jag sätter mig hellre framför datorn för att kunna skriva lite, bara för att kunna distrahera. Satt i duschen, länge, länge och tittade på Gabriel, lyssnade på alarmet utanför. Rakade allt som behövs för en Mallis-resa, nervöst. Kände mig naken, utan att känna mig snygg. Vilket i och för sig är ganska vanligt.
Men sedan så ställde jag mig, fylld av energi och kraft att ta tag i denna fredagsförmiddag!! FYLLD KRAFT ORK!!

Underbart är livet och jag glädjs numera åt sånna ting som att inte få vara ensam. Att ligga i denna enorma 180 cm säng och lyssna på Creepypodden är mitt nya intresse. Jag känner mig även stark när jag får besökare, vilket har ökat inom dessa två veckor som tre personer i min omgivning dött. Jag säger ifrån och oftast så lyssnar de.

Denna har jag spelat varm senaste två dagarna:




Jag får bara lov att acceptera detta:









När man är 23 kanske man inte ska vara pinnsmal? Vad vet jag? Bara lov att acceptera livet så som det ser ut. Kroppen, låren går ihop. Ja, jag ska ju föda barn tydligen är det sexigt med runda höfter. Potentiell barnafödare. Vi är endast primitiva varelser. Vi vill förökas, vi vill bli förstådda, vi vill vara med andra primitiva varelser som förstår våra primitiva lustar och begär. Söker oss till potentiella partners för att hjärnan säger att "ja denna person är BRA för mig, den PASSAR". Precis som Arnold i Terminator vars robothjärna säger "MATCH".
Finns ingen riktig kärlek, ändå så älskar jag så mycket att det känns. Ändå blir jag så påverkad av så lite. Vad kan det vara då om inte kärlek? Gick till Dramaten och skrev i Mikael Nyqvist minnesbok, en liten berättelse om Stella som hittade hans biografi. Stod en tyst minut och tänkte. Tittade på omgivningen och kände hur jag bara ÄLSKAR den omgivningen så hårt. Livet inom dramatiken, ryser bara jag tänker på det. Magen blir alldeles mjuk i ett rätt känsla och framför mig visas orden "MATCH".

Ja, jag bör nog ta mig i kragen. Packa den jävla resväskan, städa det jävla badrummet. Lyssna på någonting annat än Back to Black på repeat, dricka något annat än havremjölk som smakar surt i min lilla bakismun. Tittar mig omkring, känner mig förtrollad av någonting, inte ensam och inte heller med folk.
 
När jag klev ut genom badrumsdörren hade någon stängt av mitt alarm.