mirafiol.blogg.se

La femme d'argent

Kategori: Allmänt

Efter ett slags onanikortslutning, trots min tillfredsställning, fastnade jag i duschen. Sittandes som vilken tonårsfilm som helst. Jag hade smink på mina kinder också. Jag kallade efter något, hörde alarmet ringa utanför badrumsdörren för att jag tänkte att jag skulle sova en timme. Även fast jag lovade killen att inte göra det. Fort, fort, fort! Vi har mycket saker att göra idag.
Jag somnade inte, onanerade istället. Skickade någon hint till killen, japp nu så! Få lite fart på denna dag! Fastnade i duschen istället, sittandes som vilken tonårsfilm som helst. Hörde hur larmet ringde och ringde, det som aldrig slutar förens jag klickar på stopp. Drar mig inte för att flyttas och funderar på hur det ens är möjligt för folk att inte se alla dessa färger och former som sprudlas kring oss. Atmosfären? Energier.
Killen frågade i förrgår hur länge jag kännt mig nere och jag kunde inte minnas en tid utan.
"Två år kanske" svarade jag kanske, bara för att svara något.
Men livet är vackert och jag ropade på Ängel Gabriel och han kom så snällt och gav mig styrka och kraft. Peace love harmony, lite alkohol på det så ska du se att det hjälper.
På tal om det så DÖR folk så jävla mycket och jag vill inte det! Och kommer och tänka på att såhär ser livet ut, och att jag verkligen vill göra det allra bästa av mitt levande. Jag kan göra allting som jag vill och det känns helt underbart att veta det.

När jag satt där i duschen kände jag mig så skamsen. För att vara bakfull, inte kunna ta tummen ur och göra allt som jag behöver göra. Jag sätter mig hellre framför datorn för att kunna skriva lite, bara för att kunna distrahera. Satt i duschen, länge, länge och tittade på Gabriel, lyssnade på alarmet utanför. Rakade allt som behövs för en Mallis-resa, nervöst. Kände mig naken, utan att känna mig snygg. Vilket i och för sig är ganska vanligt.
Men sedan så ställde jag mig, fylld av energi och kraft att ta tag i denna fredagsförmiddag!! FYLLD KRAFT ORK!!

Underbart är livet och jag glädjs numera åt sånna ting som att inte få vara ensam. Att ligga i denna enorma 180 cm säng och lyssna på Creepypodden är mitt nya intresse. Jag känner mig även stark när jag får besökare, vilket har ökat inom dessa två veckor som tre personer i min omgivning dött. Jag säger ifrån och oftast så lyssnar de.

Denna har jag spelat varm senaste två dagarna:




Jag får bara lov att acceptera detta:









När man är 23 kanske man inte ska vara pinnsmal? Vad vet jag? Bara lov att acceptera livet så som det ser ut. Kroppen, låren går ihop. Ja, jag ska ju föda barn tydligen är det sexigt med runda höfter. Potentiell barnafödare. Vi är endast primitiva varelser. Vi vill förökas, vi vill bli förstådda, vi vill vara med andra primitiva varelser som förstår våra primitiva lustar och begär. Söker oss till potentiella partners för att hjärnan säger att "ja denna person är BRA för mig, den PASSAR". Precis som Arnold i Terminator vars robothjärna säger "MATCH".
Finns ingen riktig kärlek, ändå så älskar jag så mycket att det känns. Ändå blir jag så påverkad av så lite. Vad kan det vara då om inte kärlek? Gick till Dramaten och skrev i Mikael Nyqvist minnesbok, en liten berättelse om Stella som hittade hans biografi. Stod en tyst minut och tänkte. Tittade på omgivningen och kände hur jag bara ÄLSKAR den omgivningen så hårt. Livet inom dramatiken, ryser bara jag tänker på det. Magen blir alldeles mjuk i ett rätt känsla och framför mig visas orden "MATCH".

Ja, jag bör nog ta mig i kragen. Packa den jävla resväskan, städa det jävla badrummet. Lyssna på någonting annat än Back to Black på repeat, dricka något annat än havremjölk som smakar surt i min lilla bakismun. Tittar mig omkring, känner mig förtrollad av någonting, inte ensam och inte heller med folk.
 
När jag klev ut genom badrumsdörren hade någon stängt av mitt alarm.


Köp hela livet - ett gladare inlägg

Kategori: Allmänt

"Varför inte landa, öppna luckan, och kliva ut?"

Jaa varför inte? När jag kollar tillbaka på mitt senaste inlägg så kan jag nästan inte förstå hur jag kunnat va så uttryckslös i mitt skrivande.
Men ja, det kan vara svårt att hantera vardagen ibland. Såklart, det är det nog för alla. Ibland så känns allting så otroligt trivialt, planlöst och bortom tristess. Jag känner ändå, trots allt det där onda, tråkiga och jobbiga, ändå mig mycket levande. Som att jag snart är tillbaka till mitt normalläge, och kanske till och med ännu bättre!

Jag var till Vårdcentralen idag och träffade en läkare, rättare sagt min husläkare. Jag hade nästan glömt bort hur irreterande hon kunde vara. Så som att hon la huvudet på sne, hummade medlidande och rynkande ögonbryna medans hon putade med munnen som att hon skulle sagt "men lilla puttinuttan". Tänkte på att de flesta människorna blir väldigt irreterade av att bli bemött sådär, men ändå fortsätter läkare, husläkare och psykiatrikter att göra så. VARFÖR? Gud hjälpe mig vad irreterande.

Snart far vi till Mallis och sedan upp till Norr. Längtar mer till Norrlands kyliga vindar och djupa skogar om jag ska vara ärlig. Kan fortfarande ingenting på spanska förutom det allra enklaste. Tur att italienaren har bättre koll än mig. Tänker tillbaka på en gång när jag var på marknad uppe i Cuzco och försökte prata franska med säljarna. Dom förvirrade peruanerna tittade konstigt på mig och fortsatte prata spanska. Ajajaj no comprende de tout.
 
 


Konstnärs-Stella gillar fortfarande att gjuta kompisar 




Åt glass med Frida för någon vecka sedan.




Jaa det var midsommar o jag är jättebakis på denna bild.




Han o min cykel med kassar passar bra i standard-tillvaron.




Här var en midsommar för länge, länge sedan. Ett superidyll som bara existerar i svensk sommar-filmer. Familjen samlad och spriten dricks. Ja, ska man va ärlig ska man.




Här är en bild som inte alls är från nyligen, utan från en nykter period en lördagskväll. Handla toapapper i Skanstull åka hem innan klockan slagit elva. Tack och bock för att den tiden fanns, men jag tackar Gud att den är över.

 

Ett redigerat inlägg.

Kategori: Allmänt

 
---------------------------

Läser jobbiga saker på min gamla blogg och är sur. Ja, självfallet är jag sur. Precis som min pappa. Sur och envis och vi två ska bo ihop i en stuga i Norrland förevigt med varandra och sitta och sura i varsitt hörn. Min schaman säger till mig att jag måste bryta ett mönster. Healas kan jag göra trettio gånger om utan att en förändring sker. Just nu vill jag bara åmas och kråmas och inte veta av något mera. Mamma föreslår att jag och Killen ska köpa hennes lägenhet ihop och jag får PANIK av den tanken.
Jag vet inte hur jag ska göra eller hur jag ska tänka när vissa saker flyter upp till ytan. Jag vet inte hur man gör när man kommunicerar. Jag har hellre känslor och skrik än pinande tystnad. Fuck. Blir så förstörd och ledsen över att vissa saker inte klickar. Så som att jag hatar att jag fortfarande ... allt det där som jag fortfarande håller på med.
Vill ligga i en säng och omfamnas av underbara känslor. Inte klämma fram en känsla för att man ska, för att jag blir så nervös och osäker i mig själv. Alla andra får ju, varför inte jag? När euforin av en älskling och bra läge-lägenhet har lagt sig så dyker vardagen fram. Att vara sur och avundsjuk och det är PRECIS DET HÄR som jag HATAR MED RELATIONER.

Är spänd i kropp i själ i allt och vet inte hur jag ska någonsin kunna förändra ett beteende själv. På egen hand. Får ångest av sovrum och hemma och att förlora och att ha hjärnspöken. Ut, ut och va fri!!! Packa en väska och åk. Läggas på en massagebrits och bli omhändertagen. Är så otillfredsställd i detta nuläge.





Varför ska jag inte bara få va mig själv och få fundera. Skänka en tanke åt... och sedan avstå, pussa bort. Glömma en dröm.