mirafiol.blogg.se

Mera skitiga skriverier om saker som inte håller

Kategori: Allmänt

Nu satan så gäller det att processa!!
Idag har det känns mycket annorlunda. Jag har fått älta till någon klasskompis, jag har fått i mig två, dock ynka måltider men ändå!! Det växer i munnen ja det gör det, men det känns ändå bättre.
Jag har bara lyssnat på Clan of Xymox och det känns okej!! Klart jag tänker på honom, ja det är klart vi upptäckte ju tillsammans men jag gillar faktiskt också och kan också uppskatta musiken utan honom.
Jag har skrivit långa, deprimerade kärlekshistorier. Varav en om Jesus hur han förförde mig i Mexico City. Tackade nej till att prata om skrivarlinjen till någon obetydlig intervjugubbe. Hatade när en klasskompis kom fram till mig och sa "Hur känner du för prosan?" (Klart jag känner skit jag hatar prosa jag hatar att du ställer en sådan betydelselös fråga till mig jag hatar hatar hatar) "Mm helt okej" svarade jag, såklart.
Kollar runt och alla är fula. Alla är fula och ointressanta och jag har absolut ingen lust att rebounda. "Gör inte det då", säger någon och jag frågar hur lång tid det tog för honom med sitt ex. En och en halv månad, men då var det tydligen en befrielse att få knulla igen.

Allt handlar inte om det ändå. Allt handlar hur man vill ha det. Hur vill jag ha det? Inte smärta iallafall, det vet jag. Men hur vill jag ha det då? Det var ju faktiskt jag som gjorde slut, men av en jävla anledning också.
Idag känns det iallafall bättre. Tid går, kort tid men ändå, och jag tänker alla tankar som jag inte fått tänka. Det känns som att jag är konstant bakfull och det både pirrar rastlöst i kroppen och jag känner mig fortfarande otroligt trött.
Jag ser en bro! Den ser ju precis lika dan ut som bron jag gått på varenda dag i flera månader!! Ja juste. Nycklar. Folkbokföringsgrejer. MINA GREJER. Mina känslor? Mina nya känslor? Mina gamla känslor? Alla mina fucking känslor överallt!! Så trött på känslor och ibland skulle jag kunna tänka mig att nöja mig med den lilla, lilla kärlekskänslan, men jag är fan inte värd det. Jag är inte värd det för jag vill ha det påriktigt! Jag vill ha riktigt kärlek, en såndär som man bara inte kan slita sig ifrån varandra. Inte kan tänka sig att vara ifrån och ja, svar på ditt uttalande att jaaaaa det känns konstigt att inte få träffas jaaaa suck jag vet jag vet för jag har varit med om detta förut. Men vad ska vi göra då? Vad finns att göra?

Att inte se torn och när saker och ting inte håller

Kategori: Allmänt

- Men tänk om vi gör slut då?
- Vi ska ju inte göra slut.
---------------------
- Det är precis det här som hänt som gör att man inte ska vara i ett föhållande.
- Men det finns ju massor med bra saker av att vara i ett föhållande.
- Som vadå?
- Man har någon att umgås med, göra roliga saker med. Regelbundet sex också.
- Att man kan få pussa på personen när man vill, svarade jag. För det var det enda jag kunde tänka mig som är det väsentliga.

Gråter gråter gråter ja jag kan gråta kan du? Jag undrar. Jag undrar hur det känns. För mig känns det jobbigt självklart men jag har gjort slut förut och jag vet att känslan försvinner. Den jobbiga känslan kommer att försvinna och det kommer kännas helt ok att vara. Men det beror helt på tiden. Hur lång tid kommer det ta? Det är det enda jag tänker på just nu. Hur, lång, tid.

Jag går och simmar, för det är en sån grej. Jag simmar när jag mår dåligt. Det sög. Men jag var smal och fin i en röd baddräkt för juste, ALLA MINA SAKER ÄR HOS NÅGON ANNAN inklusive mina badkläder. Smal är jag för att jag inte kunnat äta förutom fem jordgubbar i morse, skoja klockan tolv, eftersom jag sovit helt utslagen av förtappad energi. Det tog mig en halvtimme att få i mig dom.
Mamma så söt igår, och jag grät även för det. Hon hade lagat pasta för att hon vet att han gillar pasta. Äppelpaj och vin som inte konsumerades, förutom vinet då. Sedan gav hon mig whisky i teet för att lugna mina nerver så jag kunde däcka. Det gjorde jag, däckade till The Green Mile och jag grät inte en enda skvätt åt filmen bara åt mina förbannade känslor.
Såhär skrev jag i min novell i vintras:

         "Vem är det som bestämmer hur man älskar? På vilket sätt är den ”rätta” kärleken?
Inte en enda människa kan förneka att det gör ont att göra slut. Göra slut med en gammal vän eller göra slut med en förälder. Kanske avsluta någonting som är skadligt för en själv. Att göra slut gör ont, det gör det.
Må hända att en kärleksrelation inte var officiell, men vad som legitimerar ett genuint förhållande kan bara vi själva veta."

Vem bestämmer hur man älskar? "Vi som älskade varandra så mycket" eller "Hur vet man att man älskar någon?" Ja jag lyssnar på Everyday is like Sunday och tänker på Så som i Himmelen. Jag lyssnar på A Love from Outer Space bara för att plågas och tänker på sommaren, på min födelsedag, på allt fint som jag fått uppleva. Ändå räcker det inte till och jag lägger mig i sängen och gråter ännu mera. Jag kommer aldrig få lyssna på Evelyn sådär lättillgängligt en gång till!! Jag kommer aldrig få ta på få vara nära lukta smeka tvätta hans hår massera hans rygg få höra hur hans dag har varit somna i hans famn. Jag kommer aldrig få vara irreterad för att han är distansierad eller vara svartsjuk eller klaga på saker jag inte finner lika attraktivt med honom. Den där 30% av en person som man faktiskt inte behöver gilla. Det känns så konstigt.

Vad ska man göra? Inte så mycket. Bara vänta nu, bara vänta tills det känns okej att vara.
 


I torsdags när jag var lycklig.




Vi får se vad det blir med denna pjäs!!




Jag på badet i den röda baddräkten!



Frida också så lycklig!!

 

"Vad får man skriva om?"

Kategori: Allmänt

Att få ett litet härligt uppdrag varje vecka är gyllene guld i brallan och jag känner mig värdig och hel när jag sätter mig och skriver. Men nu, när jag äntligen fått ett RIKTIGT MÅL, känner jag mig som stum.
Jag läste en monolog av Cecilia Parkert som hette "Back Up". Bra - läs den. Den handlade om en man som confessar sitt barnpornografiska missbruk ifrån början tills att han blir påkommen. Jag grät i slutet och hela världen skrek av ilska och äckel. Jag satt ner och kunde inte ens tänka. Call on me med Eric Prydz kom upp i lurarna av en händelse (?) och jag kunde inte ens förmå mig av att byta låt. Scenen jag var hemsk, mina känslor var hemska och jag grät för att jag kände mig så rörd.
 
Det känns som att drama och ord är det enda jag kan bli berörd av just nu. Fysisk beröring behövs knappt mera för känslolivet befinner sig i sånt total kaos att det sticks, överallt. Jag kan förstå hur svårt det måste vara för min pojkvän att leva med mig när jag befinner mig mitt uppe i en process som denna. Jag kan liksom inte förmå mig att tänka snälla tankar. Allt är 0 eller 100 och jag har kramper i magen och svimlande ögonblick och tillfällen där jag inte minns ens vars jag går i skolan. Mammas portkod, som jag slagit alldeles för många gånger, får jag leta länge i hjärnbanken för att hitta.
Härligt, härligt men jag vet, att det enda jag behöver äga just nu, är en självdisciplin och en motivering. Allt jag vill skriva om är ju bara relationsdrama? Men hur jävla uttjatat är inte det? Samtidigt bör jag följa det som kommer till mig och samtidigt vill jag göra något spektakulärt och annorlunda och NYTT. NY känsla NYTT LIV. Nya vägar att gå och jag kanske inte behöver få pli på mig själv bara jag får ner mina dialoger på papper. Det kanske är så att jag tänker att det är det enda jag behöver få göra. Att få hålla på, att få skriva. Stackars älskade pojkvän, vill inte vara en jobbig person och vill heller inte vara en jobbig person som påpekar att den är jobbig och då blir det bara jobbigt att personen tycker att den är jobbig och guuuuud vad JOBBIGT. Kan man inte göra om ordet "jobbigt" till något fantastiskt som att saker och ting skulle kunna vara jobbigt för att man KÄNNER så mycket kring situationen. Jag är iallafall inte känslodöd inom mig och det är jag jävligt glad över. Sedan kan man diskutera den inre termometern men högre än 48 grader blir jag nästan aldrig.

Nä jag håller hellre det inom mig och vill ibland bara skrika ut allting och fan vad jävla kuk nice det skulle kännas att få skrika hur mycket jag hatar/älskar/känner/behöver/längtar efter. För även den tystaste gladaste snällaste har också ett känsloliv men skillnaden är att mina känslor ligger på utsidan av min kropp och inte inuti som den gör på de flesta. La la la la la sjunger jag som mormor gör när hon har ångest. Glada kära ångest, nu känner jag dig så pass bra att jag lätt skulle klara mig utan dig, så stick då eller följ med men då är det fan jag som bestämmer. För jag vill faktiskt också bestämma ibland. Men bara att vi ska äta räksallader och lyssna på Depeche konstant. What a life hörni!
Är faktiskt inte så ångestfylld som jag verkar, den där monologen fick mig bara att rygga tillbaka och känna mig så otroligt jävla omtumlad. Fan vad bra den var, fan vad bra den var!!!
Nu ska jag försöka hitta en härlig konflikt mellan ett par kom och hjälp mig Strindberg du som kan sånt där. Tjarå!! 
 
 


En del av ett manus med anteckningar om förbättring.




Fridalove var här i några dagar, sedan drog hon tillbaka till Parran.




Killen fyllde år och vi käkade på en italiensk restaurang hehe.




Skrev ett monolog en dag som min "Johnny Depp" fick läsa höhö.




Här har vi en äcklig del av "Back Up"




Där bor jag!


 
Önskar att jag visste hur man gjorde men på P1 kan man få en försmak på Cecilia Parkerts monolog. In o lyssna och helst av allt - läs den.