mirafiol.blogg.se

När jag outat mig för halva världen så känner jag att min blogg börjat sakna syfte. Då jag tänkte mig att denna plats skulle vara för orimliga funderingar. Såsom att fortfarande vara arg på sitt jävla ex för att denna inte kan hantera situationen på ett snyggt sätt. När man infinner sig i samma omkretsar så är det fucking OUNDVIKLIGT att inte stötas ihop. Och vet ni vad? Det är OK att säga HEJ. Jag behöver inte ett ingående samtal om huruvida livet skiljer sig från då till nu. Det är så otroligt löjligt så jag vill bara gråta.

Samt älskar jag när folk kommer fram till mig och säger "Jag har läst din blogg lite". Jag smickras till den grad och snälla, berätta mer för mig vad du läst. Men snälla du, berätta mer för mig om hur mycket du gillar mig och vad du tänkte när du såg mig på krogen den där gången. Berätta för mig vad vi hade, haft eller har. Berätta även vilken fantastisk person jag är för fan, finns det någon som är bättre än mig? Allting handlar ju om mig! Såsom att det är självklart att alla vill bli bekräftade på det sättet, när gamla flammor eller nuvarande partners berättar något speciellt och ser in i mina ögon på ett alldeles specifikt sätt.

Paradoxala ting som att gå på lägenhetsvisning, (hos en person som såg ut som han kommit direkt ur Dom kallar oss Mods), trots att jag har ett ställe att bo på. Som jag till och med kan skriva mig på. "Nej nej nej det går ju inte! Moraliskt fel". Men det är också moraliskt fel att flytta ihop med en person man träffat 1 gång, eller att flytta tillbaka upp till norrland för man stött på en gammal flamma från 10 år tillbaka. Vad är då etiskt rätt? Vem är det som rättfärdigar ens handlingar?
Att sluta röka cigaretter men börja dricka mera alkohol. Sluta med mjölkprodukter men börja äta fisk istället.
Att bestämma sig för att sova tidigt denna kväll, men ändå stanna uppe och ha sex i flera timmar.
Att sitta och vänta in sin pojkvän som utför ett ärende, bara för att 'tänk om vi skulle spendera en sekund av våran fritid UTAN varandra'. NU? När vi äntligen får vara med varandra. Bara för att dra en djup suck över sig själv och tänka "vafan håller jag på med?".
Men den värsta är att inte vilja gå på sin favoritkrog bara för att undvika så långt som det går. Att outa sig.

Jag har inte tagit några bilder under mina snart två veckor här i Sthlm. Bara på min pojkvän, så rolig är jag.
Detta inlägg suger och jag borde egentligen skriva på mina riktiga texter men ibland orkar jag inte vara formell eller ens sätta dit en punkt.
Ibland orkar jag inte ens gå ur sängen, för även fast jag är äntligen är hemma med den jag gillar, så kan jag inte undvika att känna en tomhet inom mig. Något stirrande.

Det är 12 dagar kvar sedan dog min morbror för ett år sedan. Vad ska man göra då? Jag har aldrig varit med om det förut. Tiden har gått så snabbt och jag tänker på honom ofta. Han saknas vid middagar och vid tillfällen som jag skulle vilja haft honom där. För så egoistisk är jag, inte en tanke på vad han vill, bara han är där för mig. Bara en ersättare för min pappa. Nä jag kan verkligen skuldsätta mig, precis som resterande av familjen kan göra. Ingen pratar om det, men alla gör det, alla skäms.