mirafiol.blogg.se

I natt kom jag hem kl sex på morgonen. Nattbussar ifrån Pigalle och sjungandes "It takes a fool to remain saine", som är min absoluta guilty pleasure-låt. På något vis, har den låten kunnat få så många innebörder och minnen. Att ha tappat sin plånbok och rökt inne på toan på Södergården. Ett punkliv, sova i Mariatorget hos två vänner och bli skrattat åt. Inte veta vem man är eller vad man gör, bara att man gör det.
Uppsala, tankarna vandrar vidare. En äng av fylla, varenda jäkla år alltså. Men för mig gör det inte så mycket. En mormor, en annan med vin och sobril.

Det kliar så fasligt på mina ärr att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Jag ser inte för min lugg. I natt kom jag hem kl sex på morgonen. Jag la mig i min säng och skrev en anteckning och grät. Varför vet jag inte, men jag vet att det bara rann ner för mina kinder och in i mina hörlurar. Ett knastrigt Heroes spelades och jag grät, igen. Som alltid. För att det är det lättaste jag har. För att jag inser att jag nog aldrig kommer komma ifrån den känslan av att vara en utomjording i sin kropp. Och allra minst nu, när jag är rädd. När det faktiskt ÄR någonting i min kropp. Rädd för vad det kan vara, rädd för att jag inte vet vad det är. Rädd för att inte kunna få barn, rädd för att DÖ.

Men varför ska jag vara rädd. "Why should I be frightened of dying? There's no reason for it, you gotta go sometime" sa en gammal gubbe och vännerna ljublade över hans egendomliga svar.

Anteckning ifrån natten.
Saker jag funderar på:
Varför folk vill sjunga MOT mig

Varför folk inte vill lyssna på musik på bussen hem - själv

Varför folk tror att deras musik är kul för MIG att lyssna på

Varför folk tror att deras livsstil är liknande min

Varför folk tror att jag gillar samma saker som dom - som att dansa långsamt på ett disco till en okänd låt

Varför folk tror att dom ens kan relatera till mig

Till varför att någon tänker att jag tänker precis som dom

Till att folk inte förstår att jag vill vara ensam, själv, egen eller bara en person som INTE VILL
Till att ingen förstår att det är okej att inte vilja - till att det är ok att jag ibland också vill
Släpp mig

Släpp mig

Jag gråter, för att love is not loving, förutom det ni säger.

Som att varför ska/behöver/måste man alltid göra saker som man inte villllllllll????? Nej, jag vill inte nu. Jag vill vara hemma en hel dag och ligga ner i min säng och inte göra någonting. Jag får väl vara deprimerad och ängslig och feg för att sätta min fot utanför mitt hem. Jag kan inte ungdå att känna mig fast i någonslags fas jag inte vill vara i. Att min vilja inte är berättigad.
Varför får jag inte ligga i sängen när det är soligt, gå ut när det regnar. Onanera när jag inte är kåt, onanera inte när jag är kåt. Ät chips du inte gillar.
Använda shampoo som duschtvål för vad fan är det för skillnad egentligen? Rent som rent. Vilja bli författare/skribent/dramatiker men du kan inte ett skit om hur man skriver eller ens hur du stavar till 17. Och har en släng av dyselexi.
Däremot finns det skillnad som att vara otrogen mot sin partner för att "det handlar ju bara om fysisk attraktion". Eller att kanske vara snäll mot en person som man egentligen inte gillar, bara för att man känner ett behov av att vara artig. Eller kanske att säga till en kompis att en gemensam vän är FUL?! Vem fan gör sånt?

Jag ligger kvar i min säng och kanske blir dömd men Its my life dont you forget. Och jag finner det så otroligt mycket skönare att försöka vara den jag är men det är svårt med praxis. Men jag skulle trivas bra ensam, förhoppningsvis snart i en lägenhet i Sthlm. Tillgängligt. Sommarkänslorna strömmar i min kropp och jag kan inte längta mera. Jag vill vara där i den tiden. Umgås med folk jag gillar. Pussas med den jag tycker om.
Jag kan inte drömma mera om vår vecka i Paris och hur underbart det var. Som en romantisk film, en klyscha eller vad som helst. Det spelar ingen roll, det är ok. Vi gjorde ingenting, han såg inte ens Eiffeltornet.