Butterfly effekt varför ingenting någonsin blir som man tänkt sig.
Kategori: Allmänt
Jävla skit jävla skit jävla skit!
Förändring!! Ske!! Vad kan jag göra för att få en förändring!!
Så pass mycket förändring att jag kan se när jag mår dåligt. Jag ser färger och former och livet som en underbar gåva. Jag kan se mig själv utifrån och se en situation ur en annan synvinkel. Men just nu är allting så fucking grått att jag vill bara kräkas.
Sedan tänker jag på hur det alltid är runt min födelsedag. Så enormt mycket ångest men så enormt mycket lycka samtidigt. En jävla våg, en termometer som skiftar från varmt till kallt. Jävla skit, jag hade inte alls tänkt att mitt liv skulle vara såhär när jag snart är 23. Jag hade inte alls tänkt att mitt liv skulle vara såhär när jag bestämde mig för att gå in i ett förhållande. Ingenting av det här är planerat alls!!!
Det började väl med att jag blödde. Sedan att jag blir diskriminerad på jobbet. Plus minus det hela, att inte kunna dricka en öl eller röka en cigg. CYKLA. Ha sex. Jävla skit. Ingenting som planerat alls. Vad ska jag ta lärdom av det här? Det enda jag känner är flyktkänsla hela tiden. Jag orkar inte. Jag är som en kattunge som inte får röras vid mer än med stor ömhet. Varje liten motgång får hela min värld att gunga. Samtidigt så talade en terapeut till mig en gång att jag inte ska se mig själv som en glasdocka. Som kan krossas så fort man puttar lite på den. Nej jag är inte en glasdocka, men ibland känns det som så.
Just nu iallafall. Just nu så känns det inte som att jag har en plattform att vila på. En trygghet att stilla finna ro. Eftersom jag så fort någonting sker, raserar allting som jag trodde jag hade. För ja satan vad jag kan vara lycklig också. När jag väl är där, lycklig och glad, skrattandes. Känner jag mig som oövervinnlig. Jag klarar allt och allt är magiskt, underbart.
Det handlar inte om att inte vilja, eller att vara arbetsförmögen. Mitt liv går inte ut på att bli behandlad på äckliga sätt av fula arbetsgivare. Om min kropp ska vara mitt tempel, håller hela Taj Mahaj på att falla platt. Vem fan bryr sig om utsidan om insidan är galen? Tack snälla britter som täckte över templet med gråkalat skynke under Andra Världskriget. Bevarat är byggnaden, men ärrad som sagt av svarta mojänger.
Nu har jag blivit sjukskriven några dagar, med ett läkarintyg. Jag har en god mor som ringer åt mig när jag vill begrava mitt liv under ett täcke. Tack käraste moder, men just nu vill jag ändå bara dö.
Förändring!! Ske!! Vad kan jag göra för att få en förändring!!
Så pass mycket förändring att jag kan se när jag mår dåligt. Jag ser färger och former och livet som en underbar gåva. Jag kan se mig själv utifrån och se en situation ur en annan synvinkel. Men just nu är allting så fucking grått att jag vill bara kräkas.
Sedan tänker jag på hur det alltid är runt min födelsedag. Så enormt mycket ångest men så enormt mycket lycka samtidigt. En jävla våg, en termometer som skiftar från varmt till kallt. Jävla skit, jag hade inte alls tänkt att mitt liv skulle vara såhär när jag snart är 23. Jag hade inte alls tänkt att mitt liv skulle vara såhär när jag bestämde mig för att gå in i ett förhållande. Ingenting av det här är planerat alls!!!
Det började väl med att jag blödde. Sedan att jag blir diskriminerad på jobbet. Plus minus det hela, att inte kunna dricka en öl eller röka en cigg. CYKLA. Ha sex. Jävla skit. Ingenting som planerat alls. Vad ska jag ta lärdom av det här? Det enda jag känner är flyktkänsla hela tiden. Jag orkar inte. Jag är som en kattunge som inte får röras vid mer än med stor ömhet. Varje liten motgång får hela min värld att gunga. Samtidigt så talade en terapeut till mig en gång att jag inte ska se mig själv som en glasdocka. Som kan krossas så fort man puttar lite på den. Nej jag är inte en glasdocka, men ibland känns det som så.
Just nu iallafall. Just nu så känns det inte som att jag har en plattform att vila på. En trygghet att stilla finna ro. Eftersom jag så fort någonting sker, raserar allting som jag trodde jag hade. För ja satan vad jag kan vara lycklig också. När jag väl är där, lycklig och glad, skrattandes. Känner jag mig som oövervinnlig. Jag klarar allt och allt är magiskt, underbart.
Det handlar inte om att inte vilja, eller att vara arbetsförmögen. Mitt liv går inte ut på att bli behandlad på äckliga sätt av fula arbetsgivare. Om min kropp ska vara mitt tempel, håller hela Taj Mahaj på att falla platt. Vem fan bryr sig om utsidan om insidan är galen? Tack snälla britter som täckte över templet med gråkalat skynke under Andra Världskriget. Bevarat är byggnaden, men ärrad som sagt av svarta mojänger.
Nu har jag blivit sjukskriven några dagar, med ett läkarintyg. Jag har en god mor som ringer åt mig när jag vill begrava mitt liv under ett täcke. Tack käraste moder, men just nu vill jag ändå bara dö.
Käraste av alla. Moder Jord ute på landet. Älskade mams som alltid ställer upp.
Titta jag kan ju vara glad och lycklig och älska!!
Vi var inne i ett omklädningrum en gång.
Jag är ledsen att allting går ut över fel personer, över snälla kollegor och underbar pojkvän. Att sättas inlåst skulle jag inte alls ha något problem med. Heller ens att åka upp till Norrland i panik. Bara jobbigt med att alltid vilja vara nära, till och med när man kan vara irreterade på varandra. Idag skulle Niklas fyllt 52, vila lilla morbror. Alla är vi människor med brister, man får väl försöka göra det bästa av situationen. "Änt det ena så ärne det annä." som mormor alltid säger på sin bredaste norrländska.
Kramar i ett snart soligt juni. Vackraste månader av dom alla, vilken otrolig känsla!
