mirafiol.blogg.se

Där rök en till och min morfar dog i natt.

Det första jag läser när jag vaknar är smset ifrån mamma. Jag trodde att han skulle leva minst tio år till, men när han fick ännu en stroke för 26 dagar sedan så blev det som väntat. Men jag kan ändå inte undgå känslan av obekvämhet. Känlsan är betydligt skönare än känslan av oro, väntandes på döden, på att det värsta ska hända. Nu är han död bara död, inte sjuk så allt jag kan göra är att sörja, inte oroa mig längre.

Döden visar sig så extremt och jag får flimmer av en känsla som jag tidigare aldrig kännt, förens då Niklas dog i våras. Ett ihåligt svart maskhål som tar mig runt jorden och universum i ett enda svep. En smäll i huvudet och plötsligt yrar jag omkring rummet, gråtandes med smörkniven i ena handen.
Det värsta av allt är att jag inte kan känna hans närvaro alls! Inte en smäck! Niklas känner jag jättemycket (och speciellt idag) men inte morfars, som om han är någon helt annanstans i en annan himmel, ett annat universum.

Det första som kom till min tanke var "Jaha, hur ska jag formulera detta på franska? Hur ska jag böja verbet (är det ens ett verb?) så att han inte dör, dödades eller ska dö? Utan bara dog." Absurt, det är vad det är. Lyssnar på jojk och vill upp till norrland NU. Försöker handskas med hur ofattbart det är att jag är här och min familj är där. Begravningsbyrån i Sollefteå har fullt upp med familjen Nymans detta år och jag sitter här på min pinne i ett klassrum och pratar om adjektiv.
Mycket rör sig i familjen och det är kanske dags nu att börja fundera. Vad är det som är viktigt? Vad mår jag bra av? Vad vill jag påverka? Ändra?

 

Jag lyssnar på jojk och idag är mina tankar riktade extra mycket till mina förfäder. Riktiga kämpare, hjältar! Men nu är det dags för förändring och jag tar tag i repet, öppnar en ny dörr, försöker gå emot strömmen av samma nertrampade väg som många andra gått.

Kära, kära familj, kära anda som vandrat på vår jord. Jag lovar att försöka göra det lättare, lite lättare och mycket gladare. Att känna sig tacksam för att leva och vara glad varje dag man vaknar upp och har en fungerande kropp. Ett par ögon och en röst som kan bli hörd. Känslan av att röra en annan person och känslan av att vara älskad, allra mest att kunna älska.

De här små bilderna bär jag hela tiden med mig, så att de är alltid är nära.

Till vänster är min farfar som dog på 80talet, han blev stångad av en tjur i bröstet (!) absurt men sant.

Till höger är min morfar, som somnade in i natt lugnt och stilla. Bredvid honom satt min andra morbror och om jag känner Niklas rätt, så var han nog också där.

Jag har bara svårt att förstå - eftersom jag är här. Men tiden läker inga sår, man lär sig bara att handskas med dom bättre. Godnatt.