Stockholmskänsla och flyktbeteende
Kategori: Allmänt
Vaknade upp halv ett idag i mitt rum hemma i Nice. Med kackerlacker och stekande sol utanför min franska balkong. Igår när jag kom hem efter långa timmar av byte i Bryssel och inget internet försökte jag plugga för fullt, men en egendomlig smärta flög in i min mage och jag kunde bara ligga ner och svettas. På magsmärtan hade jag (har jag även fortfarande) nackspärr plussat på gårdagens bakisångest som bara grävde sig djupare in i min svarta själ av misär. Nej, så hemskt var det faktiskt inte men det kändes jobbigt då!
Stockholm var bra ändå, det var kallt och jag hade roligt. Vi spelade på lördagen och det var ungefär ett år sedan jag stod på scen så jag var lite nervös faktiskt. Det gick bra ändå! Finns väl inte någongång jag har stått på scen och inte spelat fel, inte sagt fel, inte gått in fel eller gjort nåt fel alls.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mera än att jag känner mig så klar med Stockholm. Jag kommer tillbaka, men bara temporärt. Trots mitt flyktbeteende så känner jag mig inte heller hemma här, såsom jag känner att Stockholm och Norrland är hemma. Jag är för nuvarande person utan hem, men Nice känns bra just nu. Jag har bara ångest för att jag skippade skolan pågrund av att jag inte hade pluggat till provet idag.
Just nu känns jag bara så klar med Stockholm, men vem vet? För några dagar sedan så kunde jag inte längta mera efter Stockholm och somsagt, jag vet varken ut eller in ena dagen, andra dagen så självklar i mig själv.
En händelse jag fick uppleva i helgen var när någon säger något och sedan fortsätter med "jag har läst det på din blogg", då måste jag ju ha några följare?? WIHO!!
Jag orkar inte skriva mer så här kommer lite bilder ifrån helgen:
Jag var en sväng på Carmen såklart
Min tröja på Reinfeldt, "Han är köpt". Jag tror det är ifrån något band, men jag tycker bara han är köpt.
Hängde med Sebastian rätt mycket, vi fikade och drack öl en kväll.
Jag på scen.
Hejdå jävla Sverige vill aldrig mera tillbaka.
Nä jag skojar, men överlevnadspersonen är stor i mig och jag ger vika för att springa, springa, springa. Liksom jag kan inte ens skriva rätt idag, när koncentrationen är låg kommer dyslexin fram.
Kram på alla er fina skelett som jag träffade i helgen! Ni är fantastiska!!
