Depeche och män
Kategori: Allmänt
Jag vet att jag kan känna universella känslor men såhär internationella har de nog aldrig varit. Att jag nyss börjat lyssna på Depeche och börjat återigen googla "martin lee gore 1986" eller "dave gahan 1993", samtidigt som i Stockholm ställer Anton Corbijn ut och Strage skriver om Depeche Mode som alkoholism. Haha, jag bara skrattar.
Läser igenom min gamla blogg och kommer på mig själv hur galet insatt jag var, hur galet besatt jag var.
Söker på "The big ones - funny interview" och skrattar gott, igenkännande. Söker sedan på "Live in Paris" och gråter ännu en gång till någon låt. Det är ju ett jag som bara vilar inom mig, väntar på att återupptas och få blomma ut som alla de där känslorna som jag hade när jag var femton år.
Jag gillar att vara själv, i Nice och göra allt som jag skulle gjort i Stockholm. Folk frågar mig om jag installerat mig ännu och jag kan bara svara ja, ja sedan första dagarna jag var här, sedan dess. Jag kan installera mig vars som helst bara jag får göra det jag vill. Det jag skulle gjort om jag vart hemma i Sverige, hos mamma, hos någon kille eller hos farsan i norrland. Alla de där praktiska, enkla sakerna så som att duscha klockan elva på kvällen, gå runt i bh, äta choklad till middag och spilla te i sängen. Lyssna på Depeche och gråta en tår. Skriva hemliga texter i en bok och fantisera om ett liv i Paris, live in Paris. Såsom att träffa en fransman, portugis eller kanske en tysk och vara servitris på en sunkig restaurang, skriva texter, skriva musik, ha en jävla dröm om något mer än bara nuet. Misstro mig inte, jag lever i nuet som fasiken men jag vet inte hur "annorlunda" det är än Sverige. Jag är jag, fast i Frankrike. Det är inte så farligt som jag trodde, kanske blir det mer annorlunda om jag verkligen skulle - flytta - hit - på - riktigt.
Läser igenom min gamla blogg och kommer på mig själv hur galet insatt jag var, hur galet besatt jag var.
Söker på "The big ones - funny interview" och skrattar gott, igenkännande. Söker sedan på "Live in Paris" och gråter ännu en gång till någon låt. Det är ju ett jag som bara vilar inom mig, väntar på att återupptas och få blomma ut som alla de där känslorna som jag hade när jag var femton år.
Jag gillar att vara själv, i Nice och göra allt som jag skulle gjort i Stockholm. Folk frågar mig om jag installerat mig ännu och jag kan bara svara ja, ja sedan första dagarna jag var här, sedan dess. Jag kan installera mig vars som helst bara jag får göra det jag vill. Det jag skulle gjort om jag vart hemma i Sverige, hos mamma, hos någon kille eller hos farsan i norrland. Alla de där praktiska, enkla sakerna så som att duscha klockan elva på kvällen, gå runt i bh, äta choklad till middag och spilla te i sängen. Lyssna på Depeche och gråta en tår. Skriva hemliga texter i en bok och fantisera om ett liv i Paris, live in Paris. Såsom att träffa en fransman, portugis eller kanske en tysk och vara servitris på en sunkig restaurang, skriva texter, skriva musik, ha en jävla dröm om något mer än bara nuet. Misstro mig inte, jag lever i nuet som fasiken men jag vet inte hur "annorlunda" det är än Sverige. Jag är jag, fast i Frankrike. Det är inte så farligt som jag trodde, kanske blir det mer annorlunda om jag verkligen skulle - flytta - hit - på - riktigt.
En kompis sa till mig att jag hade talang, att jag borde skriva en bok. Ja kanske, men vad ska den handla om? Mitt liv, en slags självbiografi när man är 22 år, är det nödvändigt? Jo, såklart har jag ju funderat på det men vem skulle orka läsa om det? Samla alla mina citat i en enda stor bunt, kalla kapitel för "Ångest dag 1" och "Den självömkande haren", "Galna upptåg" och "Killen som jag inte ville ligga med". Berätta om livet som är nu; snus istället för cigaretter och bittra miner när jag inte till fullo förstår den franska grammatiken (eller ens den svenska för den delen). Vindar av gamla ätstörningar och munsår ifrån någon kille från fyra år sedan. Live in Paris. Kanske nytt liv, kanske inte hejdå bara en ny start.
Har jag då hittat någon fransos? Nä, inte mer än att hålla handen och bli följd till hemmet i natten. Romantiska sms och blickar ifrån vackra män. Binda mig vill jag inte. Jag vet inte ens hur man har ett förhållande! Jag tror jag har för stora issues för ett förhållande, jag är faktiskt tvilling jag tröttnar jävligt lätt.
Har jag då hittat någon fransos? Nä, inte mer än att hålla handen och bli följd till hemmet i natten. Romantiska sms och blickar ifrån vackra män. Binda mig vill jag inte. Jag vet inte ens hur man har ett förhållande! Jag tror jag har för stora issues för ett förhållande, jag är faktiskt tvilling jag tröttnar jävligt lätt.
Nej, jag kom inte hit för att hitta någon, jag kom snarare hit för att komma ifrån någon. Kom hit för att jag vill lära mig franska, kom hit för att få se nya vyer, växa i mig själv. För att kolla om jag verkligen vågade och det gjorde jag!
God måndag på er alla.
// Mira "Syntharen" Anna Maria
// Mira "Syntharen" Anna Maria
