Love will tear us apart eller något liknande citat.
Kategori: Allmänt
Och så helt plöstligt, bland all romantik och struttande ner för Nice's gator, så kommer den där ensamheten tillbaka till mig. Det pirret som gör att jag vill krypa ur skinnet på mig själv och lägga mig ner och gråta. Bota mig genom att supa ner mig och ha sex för att känna något annat. Det finns säkert en egenskap i mig som säger åt mig att "Spring för livet - överlev!", kallas överlevnadsperson tydligen sa min förra terapeut. Ja men springa kan jag men jag vill ju inte springa mera, jag vill stanna och vara, leva!
Min 75-åriga mormor säger att hon ska åka upp till Dajkanvik och hälsa på sin mamma och pappa. Allt jag hör är en metafor för hennes död. Det undermedvetna i henne varnar alla för vad som skall hända. Allt är så konstigt efter att Niklas dog. Hela familjen är fortfarande i turbulens och jag vill bara att alla ska må bra, det gör så ont i mig att se dom må dåligt. Att se dom sorgsna, att mormor bara gråter som ett litet barn när man nämner Niklas. Det gör ont att se det. En förvirrad själ som försökt leva sitt liv som hon trodde det ska vara. En förvirrad själ som har fuckat upp min mamma och mina morbröder så rejält. Hon kunde inte hjälpa det, inte morfar heller.
Jag gråter för Niklas, för min mormor och för min familj, för alla rädslor som kommer upp till ytan igen. Att jag är tjock, ful, otillräcklig, dålig om och om igen. Jag kan inget annat än att sätta mig i duschen och försöka rena. Rena kroppen, rena själen, rena någonting som jag inte vet om.
Ifrån en sekund till en annan slår det om. Jag kanske redan är trött på att prata universum och kvantfysik med främlingar. Fundera på livets djupa frågor och känna energin addera mötet mellan oss. Att kyssas.
Så nu sitter jag här, lyssnar på jävla Joy Division och ömkar mig i romantikens land. Jag kan inte göra något mer än att gråta, men inte ens kan jag göra det tillräckligt. Jag föll för attraktionslagen, lagen om ett fritt liv och idén om att vara oövervinnerlig återigen, men egentligen är jag lika rädd som alla andra. Rädd för att förlora, rädd för att inte få sina känslor besvarade, rädd för att vara oduglig, otillräcklig, oälskad.
Min 75-åriga mormor säger att hon ska åka upp till Dajkanvik och hälsa på sin mamma och pappa. Allt jag hör är en metafor för hennes död. Det undermedvetna i henne varnar alla för vad som skall hända. Allt är så konstigt efter att Niklas dog. Hela familjen är fortfarande i turbulens och jag vill bara att alla ska må bra, det gör så ont i mig att se dom må dåligt. Att se dom sorgsna, att mormor bara gråter som ett litet barn när man nämner Niklas. Det gör ont att se det. En förvirrad själ som försökt leva sitt liv som hon trodde det ska vara. En förvirrad själ som har fuckat upp min mamma och mina morbröder så rejält. Hon kunde inte hjälpa det, inte morfar heller.
Jag gråter för Niklas, för min mormor och för min familj, för alla rädslor som kommer upp till ytan igen. Att jag är tjock, ful, otillräcklig, dålig om och om igen. Jag kan inget annat än att sätta mig i duschen och försöka rena. Rena kroppen, rena själen, rena någonting som jag inte vet om.
Ifrån en sekund till en annan slår det om. Jag kanske redan är trött på att prata universum och kvantfysik med främlingar. Fundera på livets djupa frågor och känna energin addera mötet mellan oss. Att kyssas.
Så nu sitter jag här, lyssnar på jävla Joy Division och ömkar mig i romantikens land. Jag kan inte göra något mer än att gråta, men inte ens kan jag göra det tillräckligt. Jag föll för attraktionslagen, lagen om ett fritt liv och idén om att vara oövervinnerlig återigen, men egentligen är jag lika rädd som alla andra. Rädd för att förlora, rädd för att inte få sina känslor besvarade, rädd för att vara oduglig, otillräcklig, oälskad.
