mirafiol.blogg.se

The man who sold the world

Kategori: Allmänt

Nu har jag nästan bott i Stockholm i en månad. En månad sambo. En månad riktigt förhållande utan distanssex eller distanssamtal som varar i fem timmar. Samtidigt som vänner funderar på att bryta med sina respektive, samtidigt som jag vet att jag inte alls behöver känna mig orolig för någonting. För fan, hur bra kan det egentligen vara? Inte bättre än det här iallafall! Ibland vet jag inte om jag är ovan eller orolig innerst inne för att han är för snäll. För snällare människa har jag nog aldrig träffat. Inte ens en bitchslap i sängen.
Glömma bort mig själv kan jag också göra, för det enda jag vill är att kramas med denne. Äganderätten är enorm och jag kan till och med gå och pissa på hans ex, bara för att jag vet att jag kan. Sätta dit oskyldiga personer bara för att min egen lilla självkänsla suger. Är precis som modern och bara VET vad jag ska säga för att få en reaktion. Modern säger då "men va snäll mot honom nu". Ja mamma, jag är snäll, jag är snäll mot alla, men mamma lilla, varför gör jag då såhär? Varför kan jag se sånt som gör ont? Varför kan jag inte hålla mig från att ibland trycka på knappar bara för att få ut en känsla? Distans distans distans finns det INGENTING AV. Allt är bokstavligen så nära.

Jag funderade på att flytta ut, bara för att få andas lite. För att faktiskt jobba med mina texter, inte glömma bort mig själv. Inte förlora mig i en relation som så många gör, som jag själv har gjort. Jag vet vad jag vill och jag ska göra det jag vill också. Allt som jag vill, jag är bossen. Kommer till Sverige och lever lyxliv med älskling och bra läge-lägenhet. FUCK!!!!!!!! Håll dig i skinnet. Fortfarande avvikande till att gå på ställen som jag vet jag kan träffa på folk, fortfarande ringer jag inte och säger att jag är hemma igen. FUCK!!!!!!!!!!
Nu när killen är i Berlin känner jag mig självständig igen. Går till mitt jobb, umgås med mina vänner, för jag kan inte göra något åt saken. Är stark! Är stolt! Är duktig och gör som man ska! Och då plötsligt slår det till i skallen, alldeles för mycket alkohol och för mycket känslor och jag ringer honom kl fem på morgonen och gråter. Inte en jävla aning om vad jag sa, bara att jag skäms just nu. Lyssnar på den döde Bowie och vill vara ensam. Lyssnar sedan på I know it's over och saknar den där Berlin-besökande personen så mycket.

Snacka, snacka, tänka om och om och överanalysera om vad andra personer tänker om mig. Vem fan skulle bry sig? Vill att han ska bry sig, mina vänner och familj. En och annan depeche mode-farbror som jag kan prata franska med. Som även kommer fram och säger att "du och din vän har gjort min kväll". Daddy issues kan bli så påtagligt ibland och jag kan verkligen känna mig helt uppfylld av ett ynka samtal.
Nu har jag inte kännt någon eufori på väldigt länge, och det är hormonernas fel. Jag tänker ta ut och aldrig mera ta i hormonbaserade preventivmedel. Jag känner mig som i en bubbla av tryck!! Som att jag inte kan skratta på riktigt. Jag låtsatsskrattar åt saker bara för att det är så man ska göra. Gud vilken jävla bakisångest jag har. Bakisångest över livet, över att jag beter mig så jävla illa ibland. Över att jag ibland inte kan uppskatta saker. Över att jag känner en sådan enorm frustration över att bara leva. Kroppen. Mens typ? Hur fan har man ens det? Vad ska man göra? Jag fick googla på "how do i function while haveing my period?". Operera inte bort min livmoder för jag vill ha en skrikande unge med mörka ögon och lockigt hår. Men först måste jag bli lite sane.
 


Var naken och tog en bild.
 
 


Jobbar numera i Gamla Stan!




Frida var hos oss och var naken.




Jag gjorde "tacos".


 
I love david 

Kommentera inlägget här: