mirafiol.blogg.se

Bara massa käbbel

Kategori: Allmänt

Jag har verkligen ingen skrivarglöd just nu. Jag sitter mest och stirrar på min jävla bok i word-form och tänker. Jag tänker mest hela tiden så jävla intensivt varenda tanke. Dagdrömmer på jobbet så mycket att jag inte vet vilket språk jag ska prata. Sedan när jag väl kommer hem, så sitter jag och stirrar i flera timmar för att skriva om en mening kanske. Lägga till en punkt där. Produktivt.
Annars bråkar jag med folk som inte fucking fattar att de inte kan speeda sin franska med mig. Det GÅR inte sådär fort jag uppfattar typ två ord? "hallå det är alldeles för snabbt för mig nu jag fattar ingenting" säger jag och dom ba "men ååååååh vad jobbigt" och så suckar dom.

Jag förvirrar mig också ordentligt runt bland Paris alla stationer. Såsom vad fan är skillnaden mellan Porte d'Italie och Place d'Italie? Jag insåg = ingenting. Det såg precis lika dant ut också så what's up? Har även på tre dagar på samma jobbplats (det är ett typ förflyttande café) lyckats bli vän med tre äldre män som också jobbar på Gare de Lyon. "Aah mademoiselle, tu vais bien?" säger dom och pussar mig blött på kinden. Jaja, vad ska man gö? Går inte att sluta! Samtidigt som de äldre kvinnorna skriker på mig och tycker jag är en dum invandrare. Ingenting förändras allting är the same för evigt.

France är livet och även fast jag har en längtan tills denna period är över och jag kan få bo ensam i en lägga i Sthlm igen, så älskar jag allting som erbjuds här. Även ta nattbuss till jobbet kl 05 med massa knarkare och folk som skriker högt på varandra. Eller som att jag hela tiden stöter på män som kommer fram till mig och säger att jag är "så himla charmerande och söt", speciellt också när jag känner mig som ett vrak. Jäkla fransmän som jag borde tycka är äckliga och patriarkala, men jag kan inte låta bli att smickras och le med hela ansiktet.
VAD ÄR DET MED MÄN och att dom alltid finns runt omkring mig? Låt mig vila för fan. Hoppar fram och tillbaka i tankarna och vågar inte hoppas riktigt på en lycklig framtid. Jag har endast en pust av dyslexi men ibland finner jag knappt de svenska orden i mun eller text. Vilket språk är mitt och vars ska jag befinna mig? Aldrig att denna identitetskris ska försvinna, nej nåde mig om den gör det. Men så tänker jag på att kanske Sartre också hade en sådan även när han var gammal och därför skrev han så otroligt tråkiga, långrandiga texter om ingenting.




Detta är jag. Varje dag.



Detta är också jag.




Detta är väldigt mycket jag.




Och idag läste jag en vänstertidning. Nötskal.


 

 
Kommentera inlägget här: