Stockholm - Paris
Kategori: Allmänt
Min visit i Stockholm gick fort. Det var otroligt intense och gick alldeles för fort. Jag träffade den där killen, hela helgen. Varje dag nästan varenda timme. Gamla flingar hörde av sig, av ren slump, men det enda jag fick var en obehagdskänsla. Vill inte mera, vill släppa allt gammalt bakom mig för att fortsätta med detta nya. Allt är nytt. Nytt liv, ny kille och en helt ny känsla. Känslan av att inte kunna vara tillräckligt nära ens när man ligger bredvid och trycker sina kroppar mot varandra. Vad är det ens? En fling, en hård fling som är riktigt seriös. Jag både älskar det så mycket, och blir livrädd och trycker undan allting och intalar mig själv att jag inte alls känner någonting. Men när jag inte kan sluta kyssa honom ens för en sekund tvekar jag starkt på mina tidigare flyktkänslor.
Jag kan skratta både högt och intensivt. Dra ett dåligt skämt för att sedan sitta tyst och tugga sakta på min frukostmacka. Titta ner i backen för att direkt mötas av en hand som drar upp mitt ansikte och kysser mig. Flippa lite kan jag också göra, men det är jag ännu inte riktigt bekväm med. Vi har faktiskt bara dejtat fysiskt nu två veckor. Och jag börjar förstå det här med folk som träffat sin kärlek genom internet och hur det bara klickar sedan när de väl ses.
Jag jobbade med en tjej i somras som hade träffat sin kille genom internet. Han bodde i Seattle. Hon var dock ett extremfall då hon friade till honom första gången de träffades fysiskt. Andra gången de träffades så försökte dom skaffa barn.
Ja nä, inte riktigt så är det väl för oss, men på något sätt klandrar jag inte henne längre. Tycka att det är HELT ORIMLIGT och känna en slags avsky mot hur hon dejtat denna dude genom internet. Men vafan ska man göra då? Alltså, om jag befinner mig här i Paris och har flyttat in i coolaste studion någonsin och ska köpa soffa med min roomie och verkligen trivs med det. Om det är genom internet som är det enda man kan hålla kontakten genom, går det på inget annat sätt än att skicka gulliga meddelanden och berätta hur mycket man saknar varandra. Dock kan det samtidigt bli väldigt frustrerande. Att inte ha kroppskontakt, att inte få vara nära. Skulle ju kunna ligga runt bara för att få den tillfredställelsen men JUSTE FAN, vill ju bara vara med honom.
Nä. Antingen är detta det sämsta jävla skämtet i världshistorien, som att självklart skulle jag bli kär i någon som inte befinner sig i samma land som mig. Eller så är det det mest romantiska som någonsin kommer hända mig. Ensam i Paris med alla mina känslor och det enda jag kan göra är att längta, ömka och sakna. Fast i någonslags håla av framtidsvisioner och en längtan tills att få träffa den där killen igen. Distansen är lång och denna romans har bara börjat.
Jag kan skratta både högt och intensivt. Dra ett dåligt skämt för att sedan sitta tyst och tugga sakta på min frukostmacka. Titta ner i backen för att direkt mötas av en hand som drar upp mitt ansikte och kysser mig. Flippa lite kan jag också göra, men det är jag ännu inte riktigt bekväm med. Vi har faktiskt bara dejtat fysiskt nu två veckor. Och jag börjar förstå det här med folk som träffat sin kärlek genom internet och hur det bara klickar sedan när de väl ses.
Jag jobbade med en tjej i somras som hade träffat sin kille genom internet. Han bodde i Seattle. Hon var dock ett extremfall då hon friade till honom första gången de träffades fysiskt. Andra gången de träffades så försökte dom skaffa barn.
Ja nä, inte riktigt så är det väl för oss, men på något sätt klandrar jag inte henne längre. Tycka att det är HELT ORIMLIGT och känna en slags avsky mot hur hon dejtat denna dude genom internet. Men vafan ska man göra då? Alltså, om jag befinner mig här i Paris och har flyttat in i coolaste studion någonsin och ska köpa soffa med min roomie och verkligen trivs med det. Om det är genom internet som är det enda man kan hålla kontakten genom, går det på inget annat sätt än att skicka gulliga meddelanden och berätta hur mycket man saknar varandra. Dock kan det samtidigt bli väldigt frustrerande. Att inte ha kroppskontakt, att inte få vara nära. Skulle ju kunna ligga runt bara för att få den tillfredställelsen men JUSTE FAN, vill ju bara vara med honom.
Nä. Antingen är detta det sämsta jävla skämtet i världshistorien, som att självklart skulle jag bli kär i någon som inte befinner sig i samma land som mig. Eller så är det det mest romantiska som någonsin kommer hända mig. Ensam i Paris med alla mina känslor och det enda jag kan göra är att längta, ömka och sakna. Fast i någonslags håla av framtidsvisioner och en längtan tills att få träffa den där killen igen. Distansen är lång och denna romans har bara börjat.
Jag i min gamla AirBnb-lägga.
Mitt nuvarande kök, så jäkla fränt!!
Min franska kollega Jacob.
Träffade Frida en stund själv i Stockholm. Vi drack Espresso House-kaffe och gick till HM och gratissminkade oss.
Sedan tog vi en öl och skrattade gott.
