mirafiol.blogg.se

Varför måste jag

Kategori: Allmänt

Hur ska jag ta mig till i denna vääääääääääärld?
Jag vill åka heeeeeeem
Jag vill inte plågas meeeeeeer
Jag vill ta chansen, prova på, vara med den personen jag är kär i. Folk kan inte ställa dumma påståenden till mig som "men tror du att han är din soulmate?" eller "skulle du DÖ om du inte fick vara med honom?". Nej jag skulle inte DÖ om jag inte fick vara med honom, jag skulle bli hjärtekrossad och jätteledsen men sedan skulle jag fortsätta LEVA. Jag skulle inte dö för någon inte ens för min mamma, för jag vet att hennes vilja till mitt liv är högre än hennes vilja till sitt.
Jag skulle inte dö jag skulle bara bli ledsen. Ännu mera än vad jag redan är.

Jag funderade på vad jag skulle svara när folk frågar mig vad jag gjort i Paris. Det enda jag skulle kunna svara är "Jag skrev, jag jobbade, jag sov. Jag drack vin och åt croissanter. Drack jävligt många espressos och försökte prata franska."
Inget mer, - det galnaste du gjorde - finns inte. Jag skulle absolut gå ut mer om jag bara fick chansen, men nu jobbar jag sådana långa pass och mycket på helger. Jag är som inte ledsen för det heller. När jag tänker efter hur det var när jag befann mig i Nice var det ungefär precis lika dant. Jag gick till skolan, jag gick hem, jag satt och skrev och drack espresso. Jag vandrade lite mera kanske, för att staden är otroligt mycket mindre än Paris. Samt att varje fredag gick jag ut och festade, för att jag kunde!! Men annars var det samma. Samma introverta känslor, samma fundersamma tankar. Samma gamla samma. För mig gör det inte så mycket, jag trivs ju med det och jag trivs med att vara med mig själv. Därimot vet jag inte om jag trivs med att andra folk ser mig utifrån och tänker hur tråkig jag är. Eller kanske hur lat, rädd eller bara deppig jag verkar. Som att vars är den hära äventyrliga personen jag såg där i 1 veckas tid, för att sedan ska hon ändra skepnad och bara vilja sova. Jag kanske också bryr mig för mycket av vad andra tänker.

Men varför ska jag ha en press på mig själv av att alltid GÖRA saker hela tiden. När jag vet innerst inne att jag inte ORKAR. Jag orkar inte gå på museeum varenda dag, jag orkar inte vandra runt i timmar varenda dag. Jag orkar inte interagera med nya människor varje dag, jag orkar inte bråka med folk som inte chillar med sin franska. Jag orkar inte jag orkar inte, jag blir bara så jävla stressad av att inte få göra det jag VERKLIGEN VILL. Just nu vill jag bara radera allting som jag någongång känt och tänkt och åka till Kanada och bilda mig ett nytt liv. För satan i helvette hur det skulle vara om jag egentligen tog tag i alla dom känslorna och sakerna som jag hela tiden springer ifrån. Nej fy farao, lägg dig i graven och stäng luckan om dig.
På flykt, eller bara hela tiden på väg. Mot någonting nytt, mot någonting annat. Nu är jag trött på människor, nu är jag trött på mig själv. Låt mig vara ifred. Jag gör som jag vill.
 

 



Jag känner mig bara i defekt. Jag är defekt. Jag är felplacerad vars jag än vänder mig och jag kan inte få ur min kropp av att känna mig felaktig, ofullkomlig, deformerad, ofullständig, felaktig. Jag vill bara vila. Det är det enda jag vill göra. Jag vill bara vila. Gråta och vila.
Det har hänt alldeles för mycket på ett år för att jag ska hinna med. Jag håller på att gå sönder.
 
Kommentera inlägget här: