Love is natural and real but not for me never ever
Kategori: Allmänt
Ja, varför är man som man är? Jag tittar på klockan, 12:34 och tänker att ja! Kanske det är ett sign! Springer omkring och känner mig som Ted Mosby och tänker att "ja, HAN kanske är THE ONE" men sedan så visar det alltid sig att det inte är så. Jag undrar om "pappan" finns i Paris eller om han sitter hemma i Sverige och skriver till mig att han saknar mig, jag svarar med ett långt fyllesms att HAN FÅR FAN SLUTA SKRIVA TILL MIG NU ANNARS BLIR JAG TOKIG för att såklart så kan jag inte hantera det faktumet att det faktiskt FINNS bra killar och att jag ÄR en rolig, empatisk, trevlig, smart person som KAN franska och ÄR VÄRD bra saker OCKSÅ. Precis som alla andra.
Nej jävlar vilken smörja. Igår var vi gay-klubb och jag kysste en tjej, pratade franska med folk och dansade vilt bland pojkar som grovhånglade. Skrev till den där killen hemma i Sverige. Idag lyssnar jag på Sias Lady Croissant, tycker synd om mig själv och ska på jobbintervju. Glömt bort hur smutsigt vattnet är här i sköna, romantiska Frankrike. Ja, romantiskt är det allt men för vem? Inte för mig iallafall. Somnade med "I know it's over" på repeat och tänkte att ja fan den låten handlar PRECIS om mitt liv, som vilken annan ungdom i hela världen har tänkt tusen gånger. Trycker tillbaka alla känslor jag har ner djupt in i mitt blockerade hjärta.
Nej jävlar vilken smörja. Igår var vi gay-klubb och jag kysste en tjej, pratade franska med folk och dansade vilt bland pojkar som grovhånglade. Skrev till den där killen hemma i Sverige. Idag lyssnar jag på Sias Lady Croissant, tycker synd om mig själv och ska på jobbintervju. Glömt bort hur smutsigt vattnet är här i sköna, romantiska Frankrike. Ja, romantiskt är det allt men för vem? Inte för mig iallafall. Somnade med "I know it's over" på repeat och tänkte att ja fan den låten handlar PRECIS om mitt liv, som vilken annan ungdom i hela världen har tänkt tusen gånger. Trycker tillbaka alla känslor jag har ner djupt in i mitt blockerade hjärta.
Vaknade upp kl 8 i morse och grät en tår åt att min insomnia fortfarande exsisterar, grät en tår åt mitt patetiska jävla äventyrsliv. Frans betalade taxi hem till Montparnasse i natt och jag satt och babblade på till taxichauffören om hur fint Paris är, om hur mycket jag älskar Frankrike och hur mycket jag trivs av att vara här. Men nu, känner jag en känsla jag inte vill känna. Att jag hellre skulle vilja befinna mig i Sverige med någon dude, som jag dejtat i en VECKA. 1 ynka vecka av mitt liv och jag funderar på att boka biljett hem, funderar på att kasta alla mina drömmar ner i helvettesgapet. Nä fan hellre ensam, olycklig och hjärtekrossad än att ge upp sitt liv åt någon dude. Fan jag är så jävla lik min mor och far så det är läskigt. Det sitter i generna liksom, så jävla djupt, inborrat i DNAt. Jag vill ju bara inte bli en såndär som stannar kvar i Sollefteå och får ungar med högstadiecrushen. Kommer ju aldrig hända jag bor ju i Paris nu hallå chilla mira, chilla mira.
Var på Louvren igår efter arbetsintervjun.
Gulligt och fint med änglar som kysser varandra.
Gänget på fiket.
Idag vill jag dricka coca cola och starbuckskaffe. Skriva ett manus om sex drugs and rock n roll som att jag inte redan lever i största klychan i världshistorien. Vad som än är, vad som än händer så skulle jag trots allt aldrig byta ut mig själv mot någon annan. Någon annan med mindre känslosvingar. Glöm inte det barn, älska er själva mest först sedan kommer er mamma.
