mirafiol.blogg.se

"Vad får man skriva om?"

Kategori: Allmänt

Att få ett litet härligt uppdrag varje vecka är gyllene guld i brallan och jag känner mig värdig och hel när jag sätter mig och skriver. Men nu, när jag äntligen fått ett RIKTIGT MÅL, känner jag mig som stum.
Jag läste en monolog av Cecilia Parkert som hette "Back Up". Bra - läs den. Den handlade om en man som confessar sitt barnpornografiska missbruk ifrån början tills att han blir påkommen. Jag grät i slutet och hela världen skrek av ilska och äckel. Jag satt ner och kunde inte ens tänka. Call on me med Eric Prydz kom upp i lurarna av en händelse (?) och jag kunde inte ens förmå mig av att byta låt. Scenen jag var hemsk, mina känslor var hemska och jag grät för att jag kände mig så rörd.
 
Det känns som att drama och ord är det enda jag kan bli berörd av just nu. Fysisk beröring behövs knappt mera för känslolivet befinner sig i sånt total kaos att det sticks, överallt. Jag kan förstå hur svårt det måste vara för min pojkvän att leva med mig när jag befinner mig mitt uppe i en process som denna. Jag kan liksom inte förmå mig att tänka snälla tankar. Allt är 0 eller 100 och jag har kramper i magen och svimlande ögonblick och tillfällen där jag inte minns ens vars jag går i skolan. Mammas portkod, som jag slagit alldeles för många gånger, får jag leta länge i hjärnbanken för att hitta.
Härligt, härligt men jag vet, att det enda jag behöver äga just nu, är en självdisciplin och en motivering. Allt jag vill skriva om är ju bara relationsdrama? Men hur jävla uttjatat är inte det? Samtidigt bör jag följa det som kommer till mig och samtidigt vill jag göra något spektakulärt och annorlunda och NYTT. NY känsla NYTT LIV. Nya vägar att gå och jag kanske inte behöver få pli på mig själv bara jag får ner mina dialoger på papper. Det kanske är så att jag tänker att det är det enda jag behöver få göra. Att få hålla på, att få skriva. Stackars älskade pojkvän, vill inte vara en jobbig person och vill heller inte vara en jobbig person som påpekar att den är jobbig och då blir det bara jobbigt att personen tycker att den är jobbig och guuuuud vad JOBBIGT. Kan man inte göra om ordet "jobbigt" till något fantastiskt som att saker och ting skulle kunna vara jobbigt för att man KÄNNER så mycket kring situationen. Jag är iallafall inte känslodöd inom mig och det är jag jävligt glad över. Sedan kan man diskutera den inre termometern men högre än 48 grader blir jag nästan aldrig.

Nä jag håller hellre det inom mig och vill ibland bara skrika ut allting och fan vad jävla kuk nice det skulle kännas att få skrika hur mycket jag hatar/älskar/känner/behöver/längtar efter. För även den tystaste gladaste snällaste har också ett känsloliv men skillnaden är att mina känslor ligger på utsidan av min kropp och inte inuti som den gör på de flesta. La la la la la sjunger jag som mormor gör när hon har ångest. Glada kära ångest, nu känner jag dig så pass bra att jag lätt skulle klara mig utan dig, så stick då eller följ med men då är det fan jag som bestämmer. För jag vill faktiskt också bestämma ibland. Men bara att vi ska äta räksallader och lyssna på Depeche konstant. What a life hörni!
Är faktiskt inte så ångestfylld som jag verkar, den där monologen fick mig bara att rygga tillbaka och känna mig så otroligt jävla omtumlad. Fan vad bra den var, fan vad bra den var!!!
Nu ska jag försöka hitta en härlig konflikt mellan ett par kom och hjälp mig Strindberg du som kan sånt där. Tjarå!! 
 
 


En del av ett manus med anteckningar om förbättring.




Fridalove var här i några dagar, sedan drog hon tillbaka till Parran.




Killen fyllde år och vi käkade på en italiensk restaurang hehe.




Skrev ett monolog en dag som min "Johnny Depp" fick läsa höhö.




Här har vi en äcklig del av "Back Up"




Där bor jag!


 
Önskar att jag visste hur man gjorde men på P1 kan man få en försmak på Cecilia Parkerts monolog. In o lyssna och helst av allt - läs den.

Kommentera inlägget här: