mirafiol.blogg.se

Ibland när det känns jobbigt så går jag ut och tar en två tre fem öl och lyssnar på när mina vänner pratar ut som deras relationsliv. Vissa gör slut och vissa blir ihop och vissa till och med gör båda samtidigt! Och man tänker "men wow HUR kan man göra så, när det inte ens gått så lång tid" och jag tänker vidare och säger att fan, jag har så himla lite koll på sådana ting.
Sedan möter man dom dära gamla flammorna och jag funderar verkligen på 'känslan av att aldrig vara över' men samtidigt så jävla mycket 'över' ändå. Beror på vem det är men oavsätt vem, så vill jag inte byta ut den jag valt just nu.
Samtidigt fortsätter the endless flirting som tvillingen är dömd av att följa. Bara för tvillingens egna natur är så fruktansvärt flyktig och vill aldrig säga, aldrig berätta, aldrig konversera om vad som egentligen försegår i deras huvuden. 

Jag ger en liten dikt och säger "här får du läsa något som jag gjort" och känner mig stolt över alla komplimanger som sprutar på mig som en jävla brandslang. Men jag stöter alltid bort dom, fort som faan bara för att jag inte vågar ta till mig. Som att säga att "jag var lite av ett underbarn" som en av mina klasskompisar sagt BOKSTAVLIGEN. Jag grinade och nickade och sa 

- Jaha okej...
Bättre än att neka för jag tänker ändå att man kan låta narcissisterna leva i sitt narcissistiska moln och nu vet jag att jag också lever där - egentligen.
Jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag jag 

Jag har gjort en dikt som jag sätter upp i stan och den heter "ATT LIGGA MED KOLLEGOR". Här är den och tagga mig och tagga "STHLMstreetpoetry